Oktober månad betyder mycket för mig och min familj.
Då kämpar vi mot bröstcancer. jag kämpar ALLTID mot cancer i alla former dock.

Ibland tycker man att saker är orättvist eller man blir avundsjuk, men jag blir sällan det.
Alltså, på att folk reser, renoverar kök, köper nya bil mm mm.
För vad gör det för skillnad att han mycket pengar då du eller någon i din familj får cancer. INGET!
Spelar ingenroll hur mycket pengar man har när man ev. står där inför sjukdomen. Då skiter man i den nya bilen, köket eller senaste mobilen.
Livet stannar upp och man blir helt tom.

I vår familj, speciellt på min mammas sida har vi fruktansvärt mycket cancerfall.
Min mormor fick bröstcancer vid 37  års ålder, men klarade sig och avled många år efteråt av annan sjukdom tyvärr.
Min mammas BÅDA systrar avlider av cancer, Anita vid 21 års ålder. Då var mamma bara 22 år & jag kan tänka mig hur jobbigt det måste ha varit.
Min andra moster, Mona dör vid 50 års ålder av cancer som man inte riktigt vet än idag var det började. Men man misstänker hudcancer som inte upptäcktes, så det spred sig tillslut till alla organ o kroppen, inkl hjärnan.

När jag var 16 eller 17  år så får min mamma tjocktarms cancer. Idag förstår jag inte varför jag inte tog det hårdare än jag gjorde. Men hon hade en fantastisk läkare som jag alltid fick följa med till så man fick allt förklarat till sig att allt skulle gå bra. det gick att operera bort, och hon skulle bli helt frisk.

Jag är så stolt over min älskade mamma. Tänk allt hon gott igenom. Tagit hand om sin sjuka mamma och båda sina sjuka systrar. Sen får hon det själv.
Älskade mamma, du är det finaste som finns!

För ca 1 år sedan upptäckte jag själv en knöl i bröstet, tog mig till läkaren & som genast remiterade mig till Falun för mammografi. Eftersom vi har så mycket cancerfall i släkten så är jag såklart extra utsatt.

Efter första kollen och beskedet över telefon att ev något hade hittats och nya prover , mer säkra måste utföras, så föll min värld ihop.
Jag kom ihåg att jag satt mig i bilen och såg ett scenario att jag skulle få reda på hur länge jag hade kvar och vad jag skulle göra med tiden som var kvar med mina barn.
Vi skulle göra resor, utflyckter & saker som man minns förevigt.
Herregud! skulle jag dö nu vid 30 års ålder. Mina barn, herregud, de kommer inte klara det.
En sån fruktansvärd ångest. Svårt att andas & viljan att bara få allt att bara få vakna upp ur denna mardröm.

Jag vågade/ville inte säga nått till min mamma först, ville inte göra henne orolig i onödan. Herregud, tänk om Tindrali eller Sixten skulle ringa till mig och berätta att de ev. har cancer. Usch vilken panik!
Men jag var tvungen att berätta det för mamma, för läkarna hade massa frågor hur min mormor hade cancer, vilken sort osv osv.
Mamma frågade såklart varför jag ej sagt nått, men förstod såklart mitt val.

Efter ca 2 månader av väntan på provsvaren så kom beskedet att de kan inte se någon cancer, men vill att jag kommer på återbesök efter ett år för att se så att knölen inte växer överdrivet mycket, vilket cancer gör.
Cancer är onormal celltillväxt.
Året gick och jag var på återbesök där allt såg bra ut. Jag var frisk, jag kunde andas ut.
Men självklart är jag mer orolig, för vi har så mycket i vår släkt och chansen/risken att jag eller att mina barn får det, är såklart större än hos andra.

Fy vad jobbigt det var, och då var det inte säkert. Men tänk då de så får beskedet cancer eller deras barn får diagnosen. Hur klarar man det? Hur överlever man det?.
Jag ber till högre makter att jag eller vi alla klarar oss.

Så skänk en slant om man kan. 50:- eller vad som helst. Eller köp rosa bandet på te x Apoteket som stöd. Så att forskningen kan gå framåt så vi hittar ett botemedel för denna onda sjukdom.

Mina tankar denna månad går till de familjer som är i den situationen där någon av dem får ett cancer besked.



 (Det är en tå inte en liten snopp ;) )






Min fina familj. Föralltid tillsammans!